Intet ont anande ...

 ... står jag här i receptionen och anmäler mig till helgens Blogger Boot Camp!


"japp, det är jag där på listan"

 Helgens träningskonvent överträffade mina förväntningar med hästlängder.
Fyra pass på lördagen med stationsträning, dans, friidrotts- (inomhus) och militärövningar(utomhus). Söndagen fortsatte med löpträning och avslutades med yoga. Alla pass av hög klass, med duktiga och inspirerande ledare! Här sammanfattas konventet med bilder tagna av Jane (&) Haglund Photography:

Muskelarbete och samarbete.



Geggig krabbgång.

Min namnskylt vann tävlingen ... (man är väl lite pysslig).

Majblomman

Nu startar försäljningen av årets majblomma (blomman på bilden är från 2002). Majblomman som finns för att sätta guldkant på barn i ekonomiskt utsatta positioner har funnits i 104 år. Man skulle ju tycka att den inte behövdes här i Sverige 2012, men ack så fel. När socialnämnden inte har mer att ge hänvisas familjerna till majblomman. Räcker inte vårt sociala skydd till det mest basala? Det är för jävligt!

Déjà vu eller återfall?

Här kommer en bekännelse: jag gillar att ha det obekvämt, slitigt och jobbigt. Fysiskt alltså. Gärna svettigt och skitigt också. Därför föll jag genast för idén att följa med en kompis på en helg fylld av träning. Jag kan inte få nog av ömmande träningsvärk.

I den berömda forntiden dansade jag jazzdans, ledde barngrupper och hade en egen showgrupp - utan uppdrag. Det enda "gig" vi någonsin fick var som publikvärmare till brorsas rockband som hade en spelning på en muckar-skiva. Vi förberedde oss med fotografering för planscher och koreograferade vår show minutiöst. Sedan ställdes giget in, något jag i efterhand tror var lika bra, men då var det förstås lite trist.
Barngrupperna däremot var en bra affär!

Det var ABF som arrangerade danskurserna och som ledare fick man kanske lite lön (varför minns jag inte den?) och en LP per termin, det var inte kattskit för en unge som knappt fick månadspengen att räcka. Dessutom fick man gå intensivutbildning i jazzdans! (Även anatomi, barnpedagogik och andra dansstilar, som jag inte brydde mig om, ingick i kursen.) Vi dansade från fredag eftermiddag till söndag kväll. Bodde på hotell brevid träningslokalen och blev drillade av duktiga dansstudenter från baletthögskolan. Åh, det var skön träningsvärk i en halv vecka efter en sådan helg!

Det är förstås inte bara träning som ger mig sådan tillfredsställelse. Att lägga om plattor i trädgården, skyffla flera kubikmeter med jord eller gräva upp ett träd med hela rotsystemet funkar också.

Vad är detta? Finns del fler som jag? Är det déjà vu jag upplever när jag anmäler mig till träningshelgen? När jag läser definitionen för déjà vu inser jag att, visst - jag hade kanske minneshallucinationer när jag var yngre, men det här är rent och skärt återfall!

Det är så enkelt att dra igång nya projekt ...

... så här kan det gå till när jag får ett inspirationsryck:

Förra årets dynfynd blev inte så lyckat och passade inte till stolarna som jag räddat från grannens släp, innan de hamnade på tippen. Som vissa tar hand om övergivna djur har jag en förkärlek för övergivna möbler. Det hör nästan inte hit.

Förra helgen infann sig ett energiöverskott och jag skuttade ner i källaren och rotade reda på dom där dynorna. Dax att fixa! Fram med sax och måtta lite med ögonen. Så här ungefär blir bra

Billiga, chokrosa och nu med rätt längd.

En hög med gardiner från tidigt 90-tal och fina symaskinen rotades fram. Något måste man ju laga dynkanterna med. Jag provade med mitt favorittyg från den tiden. Jag kan sy planlöst, så det gjorde jag. Det blev inte bra.

Som en flint tant med sjalett.

Jaha, det var bara att prova ett annat koncept. Sprätten och jag är ju kompisar. Lika bra när man syr som jag. En gardin som jag inte var lika förtjust i fick stå till tjänst och låta sig massakreras. Humdidum, sy lite si, klippa lite så. Ingen syfröken skulle ge mig godkänt för det arbetet, men jag är själv ganska nöjd med resultatet.

Somrigt och fint!

Seså alla perfektionister, alla kan sy! Om det inte blir bra, klipper man bara bort och börjar om. Skaffa en bra sprätt och använd den. Man måste inte nåla och tråckla. Hålla hårt och sikta i mitten kommer man långt med!

Släpp fångarne loss det är vååår!

Mitt i övergången från vinter till vår. Det mesta är motsägelsefullt. Allt är så fult som det bara kan vara, men vårkänslorna spirar. Blött och dött i naturen, skarpt ljus som avslöjar vinterns städslarv accompanjeras av lättsamt fågelkviddevitt och knallblå himmel.

Igår åkte vi till Upplandsmuseet, som ligger i den gamla akademikerkvarnen mitt i Fyrisån i centrala Uppsala. Utanför satt klungor av människor uppradade utmed ån och njöt i solen. Det är så typiskt oss nordbor - fyra grader och blåst kan inte hindra oss från att sitta ute och njuta när första vårsolen tittar fram!

Klart man längtar till våren: färgerna, dofterna och värmen! Det är så fult, nu måste jag ut.

Funnet! Lösenordet, alltså.

I morse såg jag i TV4 ett repotage om Facebook. Detta förfärliga som har hänt oss och som förstör vår hälsa och sociala samvaro.

Facebookfakta från 2011: 500 miljoner användare, var 13:e människa. Motsvarande siffra för Sverige är ca. 4,2 miljoner användare, varannan Svensk! Runt 50% loggar in varje dag.

Enligt repotaget i TV4 (jag är inte sams med TV4 Play, därför blir det ingen länk, men repotaget sändes i Nyhetsmorgon med dagens datum) spenderar medelanvändaren i snitt en timma på facebook varje dag och var fjärde person säger sig må dåligt utan daglig inloggning. Det finns även en kategori som mår dåligt av att logga in på facebook. Det är människor med benägenhet att jämföra sig med andra och som upplever att deras liv blir sämre av facebook.

För många med mig är facebook som ett fikarum som tar ungefär lika mycket av min tid som en dagstidning. Några vill prata hela tiden och med alla, andra gör en snabbscanning av TV-tablån en gång i veckan.

Jag tror att internet i allmänhet med facebook i synnerhet förstorar och synliggör något som alltid har funnits bland oss. Det har alltid har funnist människor som undvikit fikarummet, för att slippa höra berättelser om fantastiska familjehelger eller exklusiva semesterresor.

I fikarummet sitter betraktaren och lyssnar, underhållaren och berättar historier och kvinnorna som gör varandra avundsjuka. Skillnaden är att ... ja, vad är skillnaden? Beroendet? Det är så uppenbart när man går in i fikarummet, men på facebook kan man smyga in i fred och ändå få vara med i gemenskapen.

Visst är det bra att man ökar medvetenheten om hur facebook påverkar oss! Jag har själv bestämt mig för att kontrollera mitt eget beroende, genom att strunta i facebook ett tag. Minst en vecka. Sedan kan jag väl få läsa min "dagstidning" i fred, eventuellt med en timer installerad.

Japp, nu är bloggen upplåst.

Fokus på ny rutin.

I sanningens namn har bloggen hamnat i träda. På riktigt. Jag tänker inte ens längre på den. Samtidigt som sociala medier känns allt mer viktiga och kryper närmare i min vardag. Det är klart att jag vill vara med!

Jag vet vad som krävs: en rutin och just nu är jag inne i en "prova nya rutiner" fas. Men jag har valt att förändra en annan viktig del av mitt liv. Det har med matlagningen att göra. Jag har ju för i jösse namn inte tagit ansvaret för maten i hela mitt liv! Jag är begränsad av mitt matlagningshandikapp och kan inte slänga ihop en middag på gehör. Nu ska ingen tro att jag och min familj levt på fil och smörgås hela livet. Nejdå, Karlsloken har försett familjen med underbart god och närande mat (utom blodpudding då, som han föråt sig på när vi lärde känna varandra) under alla år.

En rutin i taget. Därför får bloggrutinen vänta medan jag fokuserar på marinader, sallader och hur man får en middag ut tre grytor att bli klar samtidigt.